det finns mycket man inte vet om det förflutna som kommer fram i ett senare skede. det är en jobbig sak man får stå ut med nästan varje dag. man frågar sig själv " varför gjorde jag inte så?"  " varför gick jag inte ditåt" " varför flydde jag när jag hade det som bäst?"   jag har länge funderat över varför jag lämnade allt jag hade för att visa mitt nya jag för den nya världen. det var kanske ett dumt beslut? jag kunde fortsatt där jag stod och gått nerför och på raksträckor genom livet, men jag valde att försöka ta mig upp för backen och jag tycker jag snart har lyckats, jag har fått så mycket mod och självförtroende sen jag startade detta. men nu är det bara den sista branten kvar, och vem vet om jag faller tillbaka eller om jag klarar det?  flera frågor men inget svar, vad ska man göra. det finns ingenting att göra helt enkelt.. jag har funnit min plats och här tänker jag stanna. jag tycker själv att jag är värd att leva ett glädjefyllt liv utan svårigheter varje dag.jag citerar det såhär

- den som vill göra verklighet av sina drömmar måste vara vaken.

man måste vara vaken för att se verkligheten det går inte att gömma sig för den, man måste våga vara stark och våga lite på sin omgivning och framförallt sig själv. jag har det stöd jag behöver, men en stor del av hjärtat har ett stort sår i sig. det var där du fanns, men nu är det bara bortblåst på grund av min nyfikenhet.