sitter och funderar och försöker lösa det här, men om jag ska vara ärlig tror jag inte att våran historia kommer få ett lyckligt slut...

jag var iallafall ute och gick i en halvtimme förut, det glittrade och skimrade på marken och det var nästan lite halka. men att andas frisk luft, gå med musik som gör en glad och bara låta sina tankar flöda. det är en sån härlig känsla som knappt går att beskriva. jag vill gå upp och lägga mig i sängen och titta på någon sorglig film och bara gråta, låta tårarna rinna ner för mina kinder, som när man cyklar eller springer i motvind med kyla i luften. jag känner att jag behöver det, allting blir så mycket lättare då.

jag önskar att denna ledighet kunde vara förevigt, att ta tag i sina problem och lösa dom framförallt. det är något jag har som står högt upp på listan! jag behöver bara tiden!

we were just friends, but now i know better. is this real?